En oläst bok, en osedd film, är en ny upplevelse, bekantskap och kanske ett minne för livet. Men att efter en massa år försöka upprepa den succé man tyckte filmen, boken, eller konserten var det har åtminstone för mig varit näst intill omöjligt tills jag för nån vecka sen kom underfund med hur ofta tankarna gick till gamla upplevelser, de där kära minnena som beter sig som tidiga förälskelser.
Det började med ryske vissångaren Vysotskij(sjöngs bl a av Fria Pro på den tiden….) en klarsynt samhällskritiker som också skrev om människans lycka när livet väl är slut, alla andra dras in i besvärliga situationer men som död är man lyckligt omedveten. Sånt går man å trallar på.
Så var det dags för Nobelprisutdelning i litteratur och se denna gång undantagens! Doris Lessing fanns t o m i den privata hyllan representerad med ”Rufus” den underbart egensinniga och självständiga katten. Genast dyker en annan av hennes böcker upp : ”En god grannes dagbok” en av mina favoriter, å kattboken den ska jag lägga till 13-åringens läshög… BREDDEN är en av Lessings enorma styrkor.
Så med skräckblandad förtjusning stoppar jag in en gammal film i DVD:n. ”My left foot” och tänker : bära eller brista. Den håller också! Detta Irlänska biografiska drama om Christy Brown´s uppväxt som CP-skadad i en stor fattig familj på 50-talet. Där satt vi, jag och min familj nästan 2010 i andäktig tystnad förflyttade till en annan värld och ett annat liv. Fasan över att försöka ”göra om” upplevelser börjar lägga sig, det var faktiskt värt insatsen även andra gången. Tack och lov för att pärlorna finns kvar på biblioteken.
